:''')
jag glömde bort vad jag skulle skriva
^^
(:
#342 jag har svårt för komplimanger
do something
today's soundtrack
Anyway så köpte jag ett par örhängen, en hatt, en skrivbok, en grön scarf - yaaaaay, har velat ha en sen jag såg en shoppaholics bekännelser :$ hehe ^^ - och öööh? var det ngt mer ;s? haha venne, ska ta kort på allt senare n_n
earth hour
har helt mörkt förutom 3 ljus och laptopen (batteri)
förutom i vardagsrummet då för mina föräldrar tror inte att det gör någon skillnad -.-'
the list
sen gick vi runt och försökte få tag på amanda, men det gick inte så jag följde med Linnéa till Heron för att hämta biljetterna till Never Say Never,
på vägen dit och när vi var på Heron försökte vi få tag på amanda både från min och hennes mobil, inget svar.
Ingen av våra mobiler hade batteri heller så vi fick stänga av så fort vi hade ringt så att dem inte skulle dö.
När jag kom hem ringde jag amanda och sa att jag inte fick slagga och undrade varför vi inte kunde shoppa, fick inget svar och tydligen hade hon bråttom att lägga på (?) ;o, har inte pratat med henne sen dess förutom att jag bad mella att hälsa när jag fick reda på att hon var med henne ^^.
Sen drömde jag också att jag och Linnéa var i London och drack kaffe? och att vi fick skäll av Jeanette för att vi svor på dagiset och barnen härmade oss.
ciao
(:
14
behöver kanske somsagt sova,
bloggpaus
"Eftersom jag själv och så många andra fans
känner igen sig i denna frågan tänkte jag ta upp den…"
En jättevanlig känsla, att känna sig ledsen och lite “övergiven” efter en konsert är det mest vanliga tror jag, jag själv kände mig tom efter min första konsert då jag hade varit i Kanada på en liten klubbspelning i Toronto, vi var ungefär 500 fans där inne där konserten ägde rum. Jag var så uppspelt och ivrig en lång tid innan, precis efter vi bokat vår resa, det var bara det som existerade i mitt huvud just då och från att jag blivit ett fan av Tokio Hotel har musiken spelats om och om igen, man har spenderat timmar framför datorn för att se intervjuer och ytterligare tid framför alla mina konsert DVD’er. Det blir ju så intensivt och tillslut får man äntligen se sina idoler, det är då det slår en.. En känsla som vänds i kroppen: “Dom finns på riktigt!” på något sätt, det slår nog många. Det var så det slog mig.
Första känslan när killarna gick upp på den lilla scenen i Toronto inne på Mod Club var fantastisk och galen, jag kunde inte tänka på någonting annat än att mitt skrik bara kom, kunde inte hejda mig.
“Chocken” kommer inte förrän efteråt, då man förstår vad man just varit med om. Det är inte alls konstigt att man mår dåligt och bara tänker tillbaka, man vill leva i den stunden föralltid. Man måste låta sig själv må sådär, låta hjärnan tänka och låta tårarna komma om kroppen vill det. Jag var ledsen i flera dagar efteråt, var jättedeppig på planet påväg till Sverige igen och i flera dagar efter min första upplevelse med Tokio Hotel kunde jag inte fungera normalt.. Det var ju en av de bästa sakerna jag varit med om då! Det var en av mina drömmar som slog in, att få se sina favoriter på en scen, live.
Som många andra, mår jag som allra bäst under en konsert, det gäller inte endast på en Tokio Hotel konsert utan på en konsert där musiken är som godis för öronen, musiken man älskar och artisterna man uppskattar och beundrar.
Man måste vänja sig själv vid tanken av att det förmodligen inte är din sista konsert i livet bara för det är din första. Du kommer se så många bra konserter i ditt liv och känslan av lycka kommer stiga och du kommer lära dig att hantera känslorna din kropp och ditt huvud utvecklar! - Nu lite mer än två hela år efter min första konsertupplevelse i Toronto kan jag inget annat än att bli alldeles bubblig av lycka när jag tänker tillbaka på hur vackert och underbart det var!
från Mirres blogg